När vi är utomlands på föreläsningsturnéer, får vi ofta höra att folk inte känner sig fria att säga sanningen om islamisk extremism, Quran [Koranen] eller muslimskt hat mot kristna, judar och Israel. Bibeltrogna är rädda för att kallas islamofober och hamna inför domstol, vilket har hänt i Europa och Nordamerika.
Paul E. Marek, utbildningskonsult och bloggare, är kanadensisk medborgare i andra generationen efter far-/morföräldrar som flydde från Tjeckoslovakien före den nazistiska invasionen 1938. En uppsats han skrev för drygt ett decennium sedan fick stor spridning och är en varning för passivitet.
Jag kände en gång en man vars familj tillhörde den tyska aristokratin före Andra världskriget och ägde ett stort antal industrier och fastigheter. Jag frågade honom hur många tyskar som var verkliga nazister, och hans svar har bevarats i mitt minne och ända sedan dess påverkat min attityd gentemot fanatism.
”Mycket få människor var övertygade nazister”, sade han, ”men många njöt av den tyska nationalstolthetens återupprättelse och ännu fler var alltför upptagna för att kunna bekymra sig. Själv var jag en av dem som betraktade nazisterna som en hop dårar. Så de flesta av oss lutade oss tillbaka och lät händelserna ha sin gång. Och innan vi visste ordet av ägde de oss, förlorade vi kontrollen och världen gick mot sin undergång. Min familj förlorade allting. Jag hamnade i koncentrationsläger och de allierade ödelade mina fabriker.”
Vi hör gång på gång experter och ledare tala om att islam är fredens religion och att den stora majoriteten muslimer bara önskar leva i fred. Även om detta okvantifierade antagande skulle vara riktigt är det fullständigt irrelevant; det är blott och bart meningslöst örongodis avsett att få oss att må bättre och tona ner bilden av de fanatismens gengångare som härjar världen över i islams namn.
Faktum är att vid denna tidpunkt i historien är det fanatikerna som styr islam.
Det är fanatikerna som marscherar.
Det är fanatikerna som håller i skjutvapnen i alla de 50 krig som idag pågår i världen.
Det är fanatikerna som systematiskt slaktar kristna och stamfolk över hela Afrika och i en islamisk våg successivt lägger under sig denna kontinent.
Det är fanatikerna som bombar, halshugger, mördar och utför hedersmord.
Det är fanatikerna som tar över moské efter moské.
Det är fanatikerna som i brinnande iver mångfaldigar stening och hängning av våldtäktsoffer och homosexuella.
Det är ett hårdsmält, kvantifierbart faktum att den ”fredliga majoriteten” är identisk med den ”tysta majoriteten” och att denna är kuvad och ovidkommande.
• Det kommunistiska Ryssland bestod av ryssar som bara önskade leva i fred; ändå gjorde sig de ryska kommunisterna skyldiga till mord på cirka 20 miljoner människor. Den fredliga majoriteten var irrelevant.
• Kinas enorma befolkning var också fredlig, men kinesiska kommunister lyckades döda det svindlande antalet 70 miljoner människor.
• Genomsnittsjapanen före Andra världskriget var inte någon krigshetsande sadist. Ändå mördade och slaktade Japan sig tvärs igenom Sydostasien i en mordorgie som inkluderade en systematisk slakt på 12 miljoner kinesiska civila, de flesta dödade med svärd, skyfflar och bajonetter.
• Och vem kan glömma Rwanda, vars sammanbrott resulterade i en massaker? Skulle man inte kunna påstå att majoriteten rwandier var ”fredsälskande”?
Historiens lärdomar är ofta otroligt enkla och burdusa, och ändå går vi trots all vår logiska förmåga ofta miste om dess mest grundläggande och okomplicerade detaljer. Fanatikerna har gjort de fredsälskande muslimerna irrelevanta. De fredsälskande muslimernas tystnad har gjort dem irrelevanta. De fredsälskande muslimerna kommer att bli våra fiender ifall de inte höjer sin röst, eftersom de precis som min tyske vän en dag ska vakna upp och inse att fanatikerna äger dem och att deras värld har börjat lida mot sitt slut.
Fredsälskande tyskar, japaner, kineser, ryssar, rwandier, bosnier, afghaner, irakier, palestinier, somalier, nigerianer, algerier och många andra har dött eftersom den fredliga majoriteten inte höjde sin röst förrän det var för sent. För oss som ser alltsammans utspelas inför våra ögon, gäller det att vi måste vara uppmärksamma på den enda grupp som räknas: fanatikerna som hotar vår livsstil.