Varför hänvisar Jesus i Bergspredikan till den högra kinden (Matt. 5:39)? Han skulle ha kunnat säga vänstra kinden eller inte alls angett någon specifik kind. Var formuleringen godtycklig eller avsiktlig?
Föreställ dig att någon står framför dig, beredd att klippa till dig. Oavsett om det sker med handflatan eller knytnäven skulle de flesta troligtvis slå dig på din vänstra kind, inte din högra. För det sistnämnda alternativet måste personen ifråga antagligen vara vänsterhänt. Statistiskt sett utgör vänsterhänta mellan 5 och 30% av befolkningen. Avsåg Jesus bara en minoritet av våldsbenägna vänsterhänta?
Det finns emellertid en annan möjlighet: Ett slag med högerhandens baksida skulle typiskt nog träffa den andres högra kind. Men återigen: Varför skulle Jesus åsyfta just ett sådant slag? Vad innebär ett slag i ansiktet med handens baksida? En förolämpning.
De rabbinska diskussionerna i Talmud dokumenterar att samtidens domstolar fastställde olika straff för olika slags angrepp med utgångspunkt från graden av förolämpning (traktat Bava Kamma 90a). Om en man utdelade ett knytnävsslag, dömdes han att böta en sela (d.v.s. fyra zuzim, romerska dinarer). I en gammal populär barnsång för Pesach är denna summa tillräcklig för att köpa fyra små killingar. En annan åsikt om samma förseelse hamnade betydligt högre på straffskalan: 100 dinarer.
Om en man med öppen hand slog sin medmänniska på kinden, tvingades han betala 200 dinarer. Men om denna örfil utdelades med handens baksida, dömdes han till den högsta bötessumman: 400 dinarer. Det blir en massa killingar! Vi förstår följaktligen att en örfil med handens baksida betraktades som den grövsta tänkbara förolämpningen. Genom att nämna den högra kinden manade Jesus till självbehärskning i extremt förolämpande situationer.
Vissa kristna tolkar Jesu befallning att ”vända andra kinden till” som en uppmaning till pacifism t.o.m. i livshotande situationer, exempelvis under krig. Hans åhörare förstod emellertid att han avsåg meningsskiljaktigheter i vardagslivet: mellan grannar, mellan köpare och säljare och även det slags dispyter bröder emellan som skulle kunna leda till handgemäng.
Att principen ”vända andra kinden till” bara är tillämplig som svar på förolämpningar bekräftas av Jesu efterföljande kommentar om när någon vill lägga beslag på en annans klädesplagg (Matt. 5:40; Luk. 6:29). Båda dessa exempel på förolämpningar citeras också i ovanstående Talmud-avsnitt, som speciellt behandlar angrepp på en persons heder, d.v.s. förödmjukelser. Det är tydligt att Jesus var medveten om denna samtida rabbinska diskussion.
I levande livet tar människor ofta till hämndaktioner på grund av verkliga eller förmodade förolämpningar och oförrätter; de kan t.o.m. rättfärdiga sina attacker genom att citera den bibliska principen ”öga för öga”, medan de småsint strävar efter hämnd. Det var mot denna bakgrund som Jesus ställde handlingsmodellerna ”vända andra kinden till” och ”öga för öga” sida vid sida med varandra.
Gud avsåg aldrig regeln ”öga för öga” som en tillåtelse för gemene man att utkräva hämnd. Den var en riktlinje uteslutande för Israels domare inom det rättsliga systemets stränga gränser. Att ta lagen i egna händer, d.v.s. hämnas, innebär en total förvrängning av den bibliska principen och leder till oupphörlig våldsutövning. Därför undervisade Jesus om värdet av att ta emot en förolämpning stillatigande istället för att själv tillgripa motvåld.
Dessutom är påståendet att det judiska folket under historiens gång tillämpade denna princip bokstavligen, vilket ofta framförs av okunniga bibellärare, en förvrängning av fakta. Vi har behandlat detta ämne ett flertal gånger i HASHIVAH. Sammanfattningsvis: Utom vid överlagt mord var straffet för en fysisk attack som medförde förödmjukelse, skada eller oförrätt alltid erläggande av ett bötesbelopp: värdet av ett öga för en ögonskada, värdet av en arm för en armskada, o.s.v., inte värdet av ett öga för en armskada. En översikt över samtliga bibelhänvisningar till denna princip visar att det handlade om ekonomisk ersättning.
I sina domslut inkluderade domarna fyra skadeståndsgrundande faktorer, som i tillämpliga fall kunde påverka ersättningen: (1) skada eller fysiskt men, (2) smärta, (3) förödmjukelse, (4) kostnader för medicinsk behandling och (5) inkomstbortfall.
Jesus strävade efter att minska hämndbegäret. Istället för att upphäva Torah (Lagen) bekräftade han den (se del 1 och 2 i de båda närmast föregående utgåvorna). Rätt insikt i Bergspredikan är inte bara till fördel för kristna i detta enskilda fall, utan bidrar också till att avlägsna den illvilja gentemot judar som har sin grund i vantolkning av en nytestamentlig nyckeltext.
* Rabbinsk skriftutläggning