Gabriel A. Goldberg, fil. mag.
Drygt en tredjedel av Bibeln består av profetiska texter. Man borde därför kunna förvänta sig ett starkt intresse för profetian från bibeltroende människors sida.
Många läser profeterna med tanke på bl.a. de löften som gäller den yttersta tidens återlösning. Man är medveten om profetiska tecken som tyder på att Keytz Hayamim (ändens dagar) närmar sig, och med denna Messias ankomst för judarna och hans återkomst för de kristna. Ett annat huvudtema i profetian om den yttersta tiden är återförandet av det judiska folket till dess urgamla hemland.
Samtidigt väljer många kristna av olika skäl att bortse ifrån eller att inte studera profeterna: 1) Vissa av dem förkastar kategoriskt tanken på att profetiorna om Israels återsamlande skulle ha någon som helst betydelse. För dem har Kyrkan ersatt Israel, och dagens Israel är blott och bart en sekulär, politisk verklighet, inte något uppfyllande av biblisk profetia. 2) Andra hävdar att det finns så många olika tolkningar av profetiorna eller att de är så svårförståeliga att det är bättre att bortse från dem. ”Låt oss vänta och se”, säger man och föredrar att ägna sig åt förment viktigare och mindre kontroversiella trosfrågor. 3) En tredje grupp avskräcks av det sensationsmakeri som ofta går hand i hand med utläggningarna av profetiorna om den yttersta tiden. Slarviga förutsägelser och överdrivna anspråk av förmenta experter har gett vanrykte åt studiet av profetian.
De båda sistnämnda bevekelsegrunderna undviker av bekvämlighet eller ren liknöjdhet att befatta sig med det profetiska ordet. Den första, som bygger på en teologiska lära som kallas supersessionism – eller vanligare: ersättningsteologi – går ett steg längre, genom att den gör våld på bibeltextens ordagranna betydelse och förkastar profetiorna om Israels framtid. Alla tre står i opposition till vad Bibeln själv föreskriver i ämnet och underminerar därigenom Guds ords betydelse och giltighet.
En av de största stötestenarna för ersättningsteologin är den betydande mängden detaljerade profetiska texter med speciell inriktning på Israels återupprättelse. Den vanliga taktiken – att förandliga eller generalisera profetiorna och därigenom tona ner detaljerna – kräver logiska kullerbyttor som många av dess företrädare är beredda till. Men de lyckas inte ge någon rimlig förklaring till att Gud ägnade kraft åt att förmedla till Israel sådana detaljer som han inte avsåg att uppfylla i enlighet med sitt ord. Märkligt nog påstår ersättningsteologerna att de gynnsamma profetiorna om Israel i allegorisk form uppfyllts genom det ”andliga Israel” (deras eufemism för Kyrkan) eller i Jesu person. Profetiorna om bestraffningarna låter man däremot, behändigt nog, stå för Israel, i såväl bokstavlig som fysisk bemärkelse.
En välkänd ersättningsteolog, pastor Colin Chapman (förespråkare för palestinsk-arabiska territoriella anspråk gentemot Israel och häftig kritiker av kristen sionism), försöker lösa problemet med de detaljerade profetiorna om återvändandet. I sin bok Whose Promised Land? hävdar han att profetiorna om judarnas återvändande till sitt land handlade om återvändandet från den babyloniska fångenskapen på 500-talet f.Kr., vilket innebär att profetiorna uppfylldes redan för c:a 2.500 år sedan och därför saknar nutida tillämplighet. Hans bibelcitat är liberala och ändå är hans analys ytlig. Han citerar bara sådant som stöder de egna teserna och utelämnar allt som uppenbart motsäger dessa.
I ett kort citat från kapitel 39 i Hesekiels bok lyckas han bortse från de detaljer som är problematiska för honom. Låt oss se närmare på Hesekiel 39:25-29:
”Därför säger Herren, HERREN: Nu skall jag göra slut på Jakobs fångenskap och förbarma mig över hela Israels folk och brinna av iver för mitt heliga namn. De skall glömma sin skam och all den trolöshet som de har begått mot mig, då de nu bor i trygghet i sitt land, utan att någon förskräcker dem. När jag för dem tillbaka från folken och samlar dem från deras fienders länder, bevisar jag min helighet genom dem inför många hednafolks ögon. Då skall de inse att jag är HERREN, deras Gud, som förde dem bort i fångenskap bland hednafolken och sedan samlade dem till deras eget land igen och inte lät någon enda bli kvar där. Jag skall inte mer dölja mitt ansikte för dem, eftersom jag har utgjutit min Ande över Israels hus, säger Herren, HERREN.”
Om denna profetia hade uppfyllts i samband med återvändandet från Babylonien, skulle det inte ha funnits några judar kvar i exil (”[Jag skall] förbarma mig över hela Israels folk” och ”[jag] inte lät någon enda blir kvar där”, v. 25, 28, min betoning). De som återvände från Babylonien, bland dem Esra och Nehemja, var emellertid bara en minoritet. Flertalet judar stannade kvar i Babylonien och hade det gott ställt där i flera generationer. Det var inte förrän under 1900-talet (!) som den babyloniska exilen upphörde – då flydde de återstående 135.000 irakiska judarna från arabisk förföljelse och kom till Israel.
Detaljerna visar att Hesekiels profetia sannerligen inte uppfylldes för 2.500 år sedan. Den måste därför peka fram mot ett senare skede. Detsamma gäller andra profeter, som talade om sin egen tid men också om den yttersta tidens återlösning för Israel.
Ersättningsteologer och andra som förkastar, bortförklarar eller helt enkelt undviker de bibliska profetiorna utsår tvivel angående Guds ord – dess betydelse, trovärdighet och verkan.
En speciell profetia utgör en guldgruva av löften om Israels återupprättelse: Kapitel 30-31 i Jeremias bok; dessa bildar tillsammans ett enhetligt profetiskt budskap. Se Jeremia 30:1-2: ”Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN. Han sade: Så säger HERREN, Israels Gud [när han säger]: Skriv upp i en bokrulle alla de ord som jag har talat till dig.” I dessa två inledande versar upprepas denna detalj inte mindre än fem gånger i den hebreiska grundtexten: Gud talar. I hela kapitel 30-31, noteras gång på gång att Gud talar – totalt 38 tillfällen! Varför påpekas detta så många gånger?
Helt enkelt för att vi skall veta att profetian är Guds ord. Inget tvivel om saken. Gud själv väljer att betona detta i denna profetia och i många andra. Kanske just i vetskap om att man under kommande generationer skulle påstå raka motsatsen, förneka att Gud skulle återuppbygga Israel, ändra i texten, förandliga den och ersätta Israel – kort sagt: manipulera hans ord.
Många moderna bibelöversättare har plockat bort sådant som de ansett överflödigt – som i detta fall; antalet upprepningar är ofta färre än 38. De betraktar dessa som onödiga, föråldrade manér. ”Så talade man förr”, säger de. De har alltså fräckheten att t.o.m. förkorta Guds direkta tal, som om han använde överflödiga och oöverlagda ord!
Om Gud säger något 38 gånger, så betyder det någonting. Gud upprepar sig inte i onödan. Han stammar inte. Han använder inte ”umm” och ”öh” som vi män-niskor. ”Allt Guds ord är rent från slagg” (Ords. 30:5), d.v.s. varje ord är raffinerat, av högsta värde, likt guld. Han väljer sina ord omsorgsfullt och med fulländning. De innehåller inte något överflödigt. Vilket innebär att Guds budskap är: ”Om och om igen säger jag er att jag kommer att återupprätta Israel.”
Rabbinerna säger att varje ord och varje bokstav i Guds ord har tyngd och innebörd. Se 5 Mosebok 8:3: ”Människan lever inte bara av bröd, utan av allt som utgår från HERRENS mun.” Jesus citerade denna vers: ”Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun” (Matt. 4:4). Allt som Gud talar är livsuppehållande näring.
Det finns t.o.m. ett bokstavligt exempel på detta. Vi minns att Mose tillbringade 40 dagar och nätter på toppen av Sinai berg, där han för Israels räkning mottog Gud lag. Han åt och drack inte under hela denna tid, och ändå överlevde han. Han fick näring av att Gud talade till honom. Guds ord, vartenda ord, är nödvändigt för mänsklig överlevnad. Sådan kraft har det, och det är ingen överdrift. Tänk på att Gud yttrade bara några få ord för att skapa hela universum och allt liv däri. ”Gud sade: Varde ljus! Och det blev ljus” (1 Mos. 1:3).
Och inte blott varje ord ur Guds mun är av vikt. Detsamma gäller för varje bokstav… och mer därtill. Jesus sade: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda. Amen säger jag er: Innan himmel och jord förgår, skall inte en enda bokstav, inte en prick i lagen förgå, förrän allt har skett” (Matt. 5:17-18).
”En enda bokstav” [eng.: ”jot”] motsvarar ”yod”, det hebreiska alfabetets minsta bokstav, inte mycket större än en apostrof. ”En prick” [eng.: ”tittle”] syftar på de små hakar eller utsmyckningar (dekorativa kronor) som finns på vissa hebreiska bokstäver i handskrivna skriftrullar. Med andra ord: Jesus sade att inte ens den minsta delen av den minsta hebreiska bokstaven skall försvinna ur lagen. Men han nämnde också profeterna. Även deras ord kommer att fullbordas in i minsta detalj.
Angående den yttersta tidens tecken sade Jesus: ”Vaka” eller ”Vaka och bed”. Han förväntade sig vaksamhet inför ”tidstecknen”. Med hänvisning till Daniels bok sade han: ”När ni ser…” (Mark. 13:14). Här och i liknelserna om fikonträdet respektive de tio jungfrurna uppmanas kristna att känna igen de profetiska tecknen, att vara redo. Profetian är ”ett ljus som lyser på en mörk plats”, som gör det möjligt för människor att förstå den värld i vilken de lever, och inte ett resultat av, eller beroende av, enskilda tolkningar eller initiativ. Vi gör rätt i att hålla oss till den (2 Petr. 1:19-21).
”Så skall det vara med ordet som går ut från min mun. Förgäves skall det inte vända tillbaka till mig utan att ha verkat vad jag vill och utfört det vartill jag har sänt ut det” (Jes. 55:11). Vilket betyder att om Gud har lovat Israel att han skall föra tillbaka de förskingrade och återuppbygga Israels ödelagda städer, så kommer just detta att inträffa för Israel – i Israel! Inte någon annanstans och inte med någon annan grupp som ersatt Israel. Guds ord har kraft. Han har ingen ”Plan B”. Han vidmakthåller sina planer tills de fullgjort sin avsedda uppgift (Jer. 30:24).
Att undvika det profetiska ordet eller ersätta dess avsedda innebörd är inte något acceptabelt alternativ för en bibeltroende. Det är Guds ord och förståelsen av det är grundläggande för vår existens.
(I del II kommer vi att granska specifika profetior – även kontroversiella utsagor, i syfte att öka förståelsen för nutidens och framtidens händelser.)