Det var fredag morgon den 14 juli några minuter före sju vid HaKotel, Templets urgamla bönemur i Jerusalem.
Jag hade, omgiven av hundratals judar som bad i den kyliga morgonluften, förenat mig med dem och var nästan färdig. Jag läste upp namnen på flera hundra vänner världen över som kontaktat oss och bett om personlig förbön. Det kändes glädjefyllt att i likhet med judar under tre årtusenden befinna sig här, inspirerad av en förenad lovsångskör vid denna urgamla och heliga plats ursprungligen uppförd av kung Salomo.
Stämningen bröts av det plötsliga ljudet av tunga steg. Alla höjde blicken och fick se dussintals beväpnade poliser och säkerhetsmän springa upp på trärampen invid böneplatsen. Uppenbarligen var något fruktansvärt på gång uppe på Tempelberget.
Det här pågick i flera minuter. Sirener tjöt, medan ett flertal polis- och säkerhetsfordon i hög fart och med blixtrande blåljus körde nerför vägen utanför Gamla stadens stadsmur.
Jag gick tillbaka till min bil och inväntade ett uppehåll i polistrafiken innan jag kunde fortsätta hemåt. Gamla staden var nu avstängd och ingen tilläts komma in, vare sig i bil eller till fots.
Senare samma morgon fick jag veta att tre arabiska män från Umm el Fahm i norra Israel hade överfallit poliser posterade invid en av Gamla stadens portar och dödat två av dem. Larmet gick och polisen förföljde förövarna, som till sist dödades i en eldstrid uppe på Tempelberget, omedelbart ovanför den plats där jag förrättat bön.
Palestinsk-arabiska nyhetsmedia försatt ingen tid att upphöja terroristerna till martyrer och skuldbelade i vanlig ordning Israel för dödsskjutningarna. Inte ett ord om den dagliga uppviglingen till våldsamheter i palestinska regimkontrollerade media.
Det är inte förvånande att ohyggliga attacker enligt liknande mönster ägde rum under de följande veckorna.
Klokt nog beslutade Israels premiärminister om stopp för all inpassering till Tempelberget under tre dygn i syfte att kyla ner känslosvallet. Vilket inte lyckades. När portarna åter öppnades hade metalldetektorer, genom vilka alla måste passera, installerats i likhet med dem som muslimer går igenom vid pilgrimsfärder till Mecka i Saudiarabien och besökare till platsen framför Västra Muren har passerat i årtionden.
Muslimerna ville inte samarbeta. De vägrade bli kontrollerade och valde att istället förrätta bön på gatorna utanför området. Eggade av sina imamer till ”Vredens dagar” genomförde man våldsamma demonstrationer. Palestinska religiösa och politiska ledare krävde utökade protestaktioner. Statsledare runt om i världen utövade påtryckningar på Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att ge efter och avlägsna metalldetektorerna.
Under samma tidsperiod kom upprepade rapporter om att PA:s ordförande Mahmoud Abbas vägrade stoppa lönerna för familjer till terrorister som dödats eller befinner sig i israeliska fängelser. Utan hänsyn till den försäkran han i maj månad gett USA:s utrikesminister Rex Tillerson lovade Abbas att han aldrig skulle sluta med utbetalningar till terrorister. Faktum är att i innevarande års budget har PA höjt lönerna till fängslade terrorister med 14%. Man har öronmärkt 355 miljoner USA-dollar, till stor del från utländska bidragsgivare, för direkt terrorfinansiering. (Palestinian Media Watch, 19 juli 2017)
Bruket att finansiera terrorister, vilket tog sin början 1964, utgör en betydande motivation till våld. Palestinska araber uppmanas begå brott mot judar i vetskap om att de eller deras familjer kommer att uppbära månatliga ”pensioner”.
Utskriften av ett israeliskt polisförhör den 2 februari 2014 med terroristen Khaled Rajoub är avslöjande:
Förhörsledaren: ”Varför bestämde du dig för att döda soldater och inte någon annan?”
KR: ”Det är bäst att döda soldater. De har ju vapen, så de kommer att skjuta och döda mig. Men om jag inte kan döda soldater försöker jag med bosättare, vakter – d.v.s. vilken israeliskt måltavla som helst – för det viktiga är att jag dör, att de dödar mig, så att mina barn får underhåll [från PA] och kan leva lyckliga.”
…
Förhörsledaren: ”Är du fortfarande besluten att göra så där?”
KR: ”Naturligtvis, till 100%. Du ska veta att om jag blir frisläppt kommer jag att göra om det så snart som möjligt, få tag på en bil, köra över [soldater] vid första bästa militärpostering och döda så många som möjligt. De kommer att skjuta mig till döds. Det finns ingen annan lösning.”
…
Förhörsledaren: ”Är det något du vill tillägga?”
KR: ”Nej, Allah välsigne dig. Men jag upprepar: Jag ångrar inte vad jag gjort. Om jag får en möjlighet gör jag om det – dödar soldater eller vilken som helst israel jag träffar på.”
(PMW, 10 juli 2017)
Medan tryckkokaren Mellanöstern överhettades, såsom sker med jämna mellanrum, gav andra nyheter en ljusare bild:
Turismen till Israel är på uppgång och överträffar tidigare rekordsiffror, med fyllda hotell och turistorter.
Det internationella samarbetet upplever en högkonjunktur, de diplomatiska kontakterna blomstrar och handelsutbytet frodas.
Indiske premiärminister Narendra Modi lägger ner en krans på indiska gravplatsen i Haifa den 6 juli
Som en helomvändning från decenniers fientlighet gjorde Indiens premiärminister Narendra Modi en historisk vänskapsvisit i Israel, den allra första från sin 1,3 miljarder invånare stora nation, och fick många att höja ögonbrynen lite extra genom att undvika kontakt med PA under sin vistelse.
Ständiga besök av afrikanska, asiatiska och östeuropeiska statschefer märks genom ett frekvent byte av välkomnande utländska flaggor på de gator som leder till Jerusalems regeringskvarter.
Fastän dessa är sekretessbelagda existerar pågående kontakter i säkerhetsfrågor med arabstater vid Persiska viken, främst Saudiarabien. De sunnimuslimska arabstaterna känner sig hotade av vapenskramlet från den shiitiska regimen i Iran. Trots att sunninationerna fortsätter att officiellt kritisera Israel, erkänner de värdet av samarbete med Israel.
Och hur reagerar den judiska staten på det våld man utsatts för från arabers och muslimers sida – sedan 1948 som modern nation och under århundradens lopp som folk?
På samma sätt som alltid: genom att vara en välsignelse för den ”fiende” som lider akut nöd.
Exempelvis har Israel sedan augusti 2016 utfört 110 hjälpaktioner till stöd för den krigshärjade syriska befolkningen. Under denna tid har hundratals ton humanitär hjälp levererats till de 200.000 invånarna i syriska byar längs gränsen mot Israel: medicinsk vård, vatten, elektricitet, utbildning och livsmedel, enligt israeliska arméns talesman brigadgeneral Yaniv Ashur den 19 juli i år. (Jerusalem Post, 19 juli 2017).
Till dags dato har 360 ton livsmedel, 450.000 liter bensin, 100 ton kläder och 12 ton skor samt elgeneratorer och husvagnar för kliniker eller klassrum skänkts till civila syrier.
Till detta kommer 12.000 paket med torrmjölk och 1.800 med blöjor. Förstörda vattenledningar har ersatts med 600 meter israeliska rör som förser 5.000 bybor med rinnande vatten.
Mer än 3.000 sjuka och skadade syrier, varav en tredjedel barn, har behandlats sedan 2013. Varje vecka anländer en busslast sjuka barn till Israel för behandling. 600 kommer varje månad på återbesök tillsammans med sina föräldrar p.g.a. kroniska sjukdomar, varefter de återvänder hem med ryggsäckarna fyllda med kläder och mediciner.
70% av patienterna är män, resten kvinnor och barn. Oavsett om de är civila eller stridande behandlas samtliga anonymt för att värna om deras säkerhet. Vid behov förs de till sjukhus för vård. Ett nytt fältsjukhus håller på att uppföras omedelbart innanför gränsen på den syriska sidan där 18 läkare dagligen kan behandla uppemot 500 patienter.
Det här är ”Operation Den goda grannen”. Israel ålägger sig allt detta t.o.m. medan terrorn slår till i dess huvudstad. För judar, precis som för kristna, är det en grundläggande biblisk princip att hjälpa dem som lider, även om dessa har fått lära sig att hata.