Prof. Hillel Frisch, Fakulteten för Politik och Mellanöstern, Bar Ilan-universitetet i Tel Aviv

Mahmoud Abbas, den palestinska administrationens ordförande, behöver internationell uppmärksamhet för att säkerställa sin ledarroll trots att hans ämbetstid utlöpte redan 2009 och trots hög ålder, 82 år. En uppmärksamhet som dessutom resulterar i ekonomiska bidrag som det finansiellt korrupta PA är i desperat behov av. Men hur förhåller sig allt detta till längtan efter fred? Prof. Hillel Frisch menar att någon sådan aldrig kommer att realiseras.                                                                                                         – Red.

Huruvida Mahmoud Abbas hellre kommer att välja fredsvägen än snackvägen har varit en omdebatterad fråga alltsedan han övertog ordförandeskapet för den palestinska administrationen (PA) efter Yassir Arafats död i november 2004.

Svaret måste bli ett klart nej, vilket bevisas av listan över möten med USA:s president, de mest eftertraktade av möten med statsöverhuvuden.

Abbas träffar för närvarande USA-presidenter nästan lika frekvent som premiärministern i Storbritannien, USA:s mest betrodda allierade, som har en befolkning åtminstone 20 gånger så stor som PA:s och med en ekonomi 400 gånger dennas, med en bruttonationalprodukt på US$2.8 triljoner i jämförelse med PA:s US$7 miljarder (inkl. Gazaremsan, som inte kontrolleras av Abbas).

Men tack vare sin kamp mot Israel är Abbas en politisk superstar som många NATO-staters ledare bara kan drömma om att vara.

Från slutet av 2004 fram till sommaren i år har statsledningen (kung/premiärminister) i Spanien – en medelstor europeisk stat, NATO-medlem, värdland för amerikanska militärinstallationer och med vänskapliga USA-förbindelser alltsedan det kalla krigets dagar – haft färre officiella möten på tu man hand med USA-presidenter än Mahmoud Abbas (PA: 11, Spanien: 9). Endast en av de tre senaste USA-presidenterna, Obama, har besökt Spanien (2016) och 8 av mötena mellan ledarna har ägt rum i USA i form av arbets- eller statsbesök.

Jämförelsevis bör nämnas att Abbas har träffat samtliga tre presidenter på hemmaplan. Han har inte ens behövt förflytta sig till Washington.

Hittills har det, vilket framgår av dessa siffror, varit mödan värt att undvika fred med Israel. Men hur kan vi veta att ett fredsavtal med Israel skulle undergräva Abbas superstar-status? Är det inte troligt att han skulle kunna träffa USA:s president ännu oftare efter ett fredsavtal än före ett sådant?

Nej, så är inte fallet. Två exempel tyder på att en fredsöverenskommelse med Israel ger negativa efterverkningar när det gäller ens internationella lyskraft.

PA President Mahmoud Abbas and US President Donald Trump
PA:s ordförande Mahmoud Abbas och USA:s president Donald Trump

• Det första handlar om vad som hände med Jordaniens kung efter fredsavtalet år 2004 jämfört med en lika lång tidsperiod före avtalet. Mellan 1991 och 2004 mötte kungarna Hussein och Abdullah USA:s president 15 gånger. Under samma antal år efter det att kung Abdullah signerat fredsavtalet har antalet möten inskränkt sig till tre.

• Tunisien bidrar med [ett annorlunda] jämförelsematerial. Senaste gången en amerikansk president besökte Tunisien var 1959. Den tunisiske härskaren Zein Abidin Bin Ali träffade USA:s president endast två gånger under sina 30 år som diktator. För de individer som stod bakom Tunisiens demokratisering har det gått bättre: tre tunisiska statsöverhuvuden har träffat USA:s president under de senaste sex åren, men trots Tunisiens unika ställning som arabvärldens enda demokrati har dessa möten inträffat bara drygt hälften så frekvent som Abbas.

Abbas, som njuter av sin plats i solen, har med rätta dragit slutsatsen att det för hans eget vidkommande är bättre att snacka än att slå in på fredens väg.
– Begin-Sadat Center for Strategic Studies, Perspectives Paper 529, 15 juli 2017