Den lindrigaste händelsen – lindrig eftersom den inte medförde några dödsoffer – inträffade i oktober: palestinsk-arabiska våldsmän satte eld på Josefs grav i Nablus (bibliska Shechem).
Men i andra sammanhang har det handlat om hjärtslitande förluster av människoliv. Bland annat fyra rabbiner har mördats under de senaste veckorna.
Två terrorister avfyrade sina vapen in i en bil som utsatts för bakhåll och dödade rabbi Eitam Henkin (31) och hans hustru Na’ama (30), medan fyra av parets sex barn (fyra månader till nio år) skräckslagna bevittnade det hela från baksätet.
Tusentals sörjande kom till begravningen av mördade rabbi Eitan Henkin, 31, och hans hustru Na’ama, 30, i Jerusalem.
Rabbi Aharon Banita (41) och hans hustru Adele (22) gick med sitt tvååriga barn i barnvagn genom en smal gränd i Jerusalems Gamla stad. En uppdykande angripare knivskar samtliga tre och dödade fadern. En annan rabbin, Nehemia Lavi (22), bevittnade den tragiska händelsen och skyndade till för att hjälpa. Även han knivskars till döds. Den skadade modern, med en lång kniv instucken i halsen och sitt barn i famnen, bönade om hjälp medan kringstående palestinska araber svor, hånskrattade och spottade på henne. En arabisk butiksägare drack oberörd ur en cola-burk utan att lyfta ett finger, innan soldater slutligen anlände och dödade terroristen.
En fjärde rabbin, Yishayahu Krishevsky (59), dog efter att ha blivit påkörd av en bil vid en busshållplats och därefter hackad till döds av förarens köttyxa.
Gör jämförelsen: Kan du tänka dig fyra präster eller pastorer så barbariskt mördade i ditt eget närsamhälle?
Ytterligare hundratals händelser har inträffat. Allmänt förekommande smarta telefoner och övervakningskameror har resulterat i att dussintals videoupptagningar publicerats som visar hur oprovocerade araber (även kvinnor och tonåringar) i hela Israel överfaller oskyldiga judiska medborgare eller attackerar poliser och soldater.
En videokamera registrerade en busskapning utförd av två beväpnade män. Den ene avfyrade sitt handeldvapen mot passagerarna, varvid tre dödades, medan den andre gick längs mittgången och knivhögg människor på båda sidor. Två dagar senare publicerade en arabisk hemsida en inspelad kopia av vidrigheterna – för att fira dessa.
Gamla, kvinnor och barn har knivhuggits på det mest brutala sätt i huvud, hals och hjärta. I många fall har uppmärksamma soldater lyckats skjuta terroristerna och därmed förhindra ytterligare dödsoffer eller skador.
Skolledare har skickat brev till föräldrar med uppmaning att ta itu med emotionella trauman hos barn – bland dem min egen son – som åker hemifrån med kollektiva färdmedel, väntar vid gatukorsningar och känner sig sårbara utanför hemmet. Varje morgon ser jag män och kvinnor som förrättar enskild bön och läser psaltarpsalmer medan de väntar på bussen. Medborgarpatruller finns åter på plats vid synagogor och offentliga byggnader och gudstjänstbesökare ombeds ta med sig sina egna vapen till gudstjänsterna.
Vad är roten till allt detta? USA:s utrikesminister John Kerry rättfärdigar våldet och skyller det på Israels utbyggnad av bosättningar. President Obama anser att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och det palestinska självstyrets ledare Mahmoud Abbas är lika ansvariga. Även om han medger att Israel har rätt att vidmakthålla lag och ordning har Obama aldrig fördömt ett enda arabiskt våldsdåd.
EU uttrycker i likhet med FN oro över israeliska säkerhetsstyrkors påstått oproportionella kraftåtgärder. Inte ett enda ord ägnas åt arabiska attacker mot judar.
Nyhetsmedia stirrar sig blinda på de arabiska offren. Nyhetsrapporter ignorerar eller bagatelliserar regelmässigt orsakssammanhanget: att ögonblicket innan de skjutits eller infångats av polisen har de muslimska araberna knivhuggit judar i avsikt att döda. Arabiska terrorhandlingar rubriceras som spontana gärningar av ”ensamma vargar” frustrerade över ockupationen av sitt (!) land. Tänk om det vore så enkelt.
Drygt 800 våldsamma attacker mot judar i Israel sedan Rosh Hashanah den 15 september 2015
PA:s ledare Abbas är en beräknande diktator, nu på sitt 11:e år av en fyraårig ämbetsperiod. Han behåller makten enbart p.g.a. sina polisstyrkor och tolereras av Israel eftersom en kupp mot honom skulle innebära att Hamas kom till makten precis som i Gazaremsan.
Under den gångna sommaren misslyckades kampanjen för en ny stat. Världens ögon riktades mot den s.k. islamska staten (ISIS), Syrien, Irak och flyktinganstormningen mot Europa – och inte mot ”den palestinska kampen”. Abbas behövde återupprätta sin betydelse.
Som fortsättning på den uppvigling Yassir Arafat inlett år 1993 hudflängde Abbas judar i ett tal den 16 september med orden att Al-Aksa-moskén (d.v.s. Tempelberget) måste skyddas från ”att besudlas av skitiga judiska fötter”. Han välsignade ”varje droppe [muslimskt] blod utgjutet för Jerusalems skull; det är rent och äkta blod, utgjutet för Gud. Det är Allahs vilja”. Denna uppvigling återutsändes hundratals gånger av palestinsk TV och radio. Befolkningen var på kokpunkten, kitteln redo att explodera.
Redan flera månader dessförinnan hade judiska och kristna besökare på Tempelberget trakasserats av muslimsk ”religionspolis”. Slagsmål och arresteringar blev nu ordningen för dagen. ”Professionella” bråkmakare började bombardera turister med stenar och värre än så. Israelisk polis som förföljde ungdomar in i den barrikaderade moskén upptäckte ett undangömt lager av brandbomber, rörbomber och stenar och avslöjade den hemliga planen. Våldsamheterna blev förstasidesnyheter i den muslimska världen. Abbas gav Netanyahu skulden. Internationella media basunerade ut Abbas anklagelser. Och Abbas, som uppnått sitt mål, kunde sola sig i uppmärksamhetens glans.
Våldet på Tempelberget var helt och hållet ett intrigscenario. Ingen förändring hade skett inom det område där Templet en gång stod. Vid slutet av Sexdagarskriget i juni 1967 gjorde Israels segrande försvarsminister, general Moshe Dayan, det tragiska misstaget att tillerkänna muslimernas waqf överhöghet över tempelområdet, i tron att denna gest skulle blidka araberna. Istället har detta bemyndigande alltsedan dess missbrukats för att reta och förödmjuka såväl judar som övriga icke-muslimer. Dessutom har ovärderliga arkeologiska lämningar förstörts av waqf i en organiserad strävan att avlägsna alla bevis på judisk historia.
Det finns ännu ett motiv för attackerna. De som arresteras och fängslas vet att PA kommer att försörja deras familjer. Trots ständig klagan över ekonomiska kriser betalar PA årligen ut 100 miljoner USA-dollar till familjer med terrorister i israeliska fängelser.
Till sist nådde blodsutgjutelsen gatorna, och det är där vi ser den idag, oftast utförd av Israels egna arabiska medborgare. Ungdomar som deltagit i Hamas sommarläger har fått öva sig i att döda med skjutvapen och knivar.
Men inte ens dessa våldsamheter är något nytt. Historien utvisar att de förkommit i århundraden och årtusenden, lika länge som judar bott i detta land – vilket de har gjort, utan avbrott, i 3.000 år.
När vi betraktar det djupt rotade, irrationella judehatet blir det alltför naivt att skylla allt detta på sociopolitiska, kulturella eller religiösa skillnader. Det är mer än så: ett folkmordsinriktat hat. Paulus hade rätt: ”Vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna” (Ef. 6:12).
– Red.